Mina utställningsrum är genomgående teatrala, iscensatta.
Det finns en dubbelhet här: en längtan efter direkthet,
intimitet och en vilja till distans, kontroll. I detta utbyte är
de språkliga inslagen
- titlar och texter - mycket väsentliga, om inte bärande.
På ett plan sätter de rummets och betydelsebildningens
gränser.
I utställningen Anamnes/Katamnes
som jag gjorde året efter, fanns också en sådan
textdel. Anamnes och katamnes betyder en sjukdoms förhistoria
respektive följdhistoria, sådan den berättas av
den sjuke själv. Verkens titlar innehöll de båda
tillståndens begynnelsebokstäver i versaler och kunde
heta "A(Museum)K" eller
"A(Nature
Morte)K" och motiven bestod av utskurna realistiska detaljer
från miljöerna ifråga: en museuminteriör och
ett klassiskt frukt- och blomsterstilleben. De stod som silhuetter
mot en neutral monokrom bakgrund. Texterna var fritt flödande
filosofiska resonemang, ett slags negationer av målningarna.
JG: Kanske kan man säga att texter och titlar här
även tidsmässigt ramade in bilderna? De var en form av restprodukter.
De talade i en negation eller mellanrumsform om målningarnas
förhistoria och följdhistoria. Bilden "A(Atom)K"
var kvadratisk med en kungakrona i mitten. Du benämner den atomiserade
symbolen. Den avskurna, isolerade myten utan funktion eller sammanhang,
men med en aura.
Den bokstavliga skiktning i bilderna som påbörjats med
Anamnes/Katamnes genomförs fullt ut i utställningen Anonymus,
som visades på Galleri Sten Eriksson 1989. Jag tycker att
det är en av de mest konsekvent konceptuella av dina utställningar.
Den har en benhård konsekvens. Varje bild bestod av tre sinsemellan
helt separerade delar: en titel, en skugglik silhuettbild i grå
nyanser, och en reliefbild. Dessa flämtande, skuggspelslika
skikt markerade vart och ett en igenkännbar medial händelse
under 1900-talet. En bild kunde bestå av: en silhuett av Mahatma
Gandhi vid vävstolen, en relief av propagandaaffischer
från tyska nazistpartiet NSDAP, samt titeln "28
januari 1986" - det datum då rymdfärjan Challenger
exploderade. Anonymus handlar om anonymitet och om betydelseförlust.
Bildens tre händelser har ingen kontakt, betraktaren sätter
igång ett spel mellan dem
LF:
och det handlar om måleri. Anonymus var
den första utställningen då jag på ett medvetet
sätt försökte utsätta måleriet för
ett slags maximalt tryck. Betydelsemässigt och tekniskt. Dess
illusionism, dess materiallitet. Om jag senare försökt
smälta samma perspektiven i det måleriska problemfältet,
arbetade jag här - som du säger - i konkreta skikt, konkreta
lager. Jag försökte bena upp, se vilka vapen jag hade
i den här kampen. Vart och ett av de båda bildskikten
i målningen var både innehållsligt och bildmässigt
mättat, sig självt nog. Det rörde sig om generella
identifikationssymboler för nittonhundratalets anonyma massa.
Ett accelererande livsmönster. Det som intresserade mig var
det abstrakta som uppstod när jag korsade flera av dessa emblematiska
händelser - en anonym rymd.
JG: Anonymus representerar en extrem i det här hänseendet.
En bokstavlig isolering av de innehållsliga och måleriska
delarna. Logisk och torr. Som du säger har du ju senare försökt
föra samman de olika innehållsliga och måleriska
perspektiven, skapa en sorts inre brottytor i bilderna - nyanserade
glidningar, integrerade förskjutningar som kan vara svårare
att upptäcka.
|