|
Mina utställningsrum är genomgående teatrala, iscensatta. Det finns en dubbelhet här: en längtan efter direkthet, intimitet och en vilja till distans, kontroll. I detta utbyte är de språkliga inslagen - titlar och texter - mycket väsentliga, om inte bärande. På ett plan sätter de rummets och betydelsebildningens gränser.
JG: Kanske kan man säga att texter och titlar här även tidsmässigt ramade in bilderna? De var en form av restprodukter. De talade i en negation eller mellanrumsform om målningarnas förhistoria och följdhistoria. Bilden "A(Atom)K" var kvadratisk med en kungakrona i mitten. Du benämner den atomiserade symbolen. Den avskurna, isolerade myten utan funktion eller sammanhang, men med en aura. Den bokstavliga skiktning i bilderna som påbörjats med Anamnes/Katamnes genomförs fullt ut i utställningen Anonymus, som visades på Galleri Sten Eriksson 1989. Jag tycker att det är en av de mest konsekvent konceptuella av dina utställningar. Den har en benhård konsekvens. Varje bild bestod av tre sinsemellan helt separerade delar: en titel, en skugglik silhuettbild i grå nyanser, och en reliefbild. Dessa flämtande, skuggspelslika skikt markerade vart och ett en igenkännbar medial händelse under 1900-talet. En bild kunde bestå av: en silhuett av Mahatma Gandhi vid vävstolen, en relief av propagandaaffischer från tyska nazistpartiet NSDAP, samt titeln "28 januari 1986" - det datum då rymdfärjan Challenger exploderade. Anonymus handlar om anonymitet och om betydelseförlust. Bildens tre händelser har ingen kontakt, betraktaren sätter igång ett spel mellan dem… LF: …och det handlar om måleri. Anonymus var den första utställningen då jag på ett medvetet sätt försökte utsätta måleriet för ett slags maximalt tryck. Betydelsemässigt och tekniskt. Dess illusionism, dess materiallitet. Om jag senare försökt smälta samma perspektiven i det måleriska problemfältet, arbetade jag här - som du säger - i konkreta skikt, konkreta lager. Jag försökte bena upp, se vilka vapen jag hade i den här kampen. Vart och ett av de båda bildskikten i målningen var både innehållsligt och bildmässigt mättat, sig självt nog. Det rörde sig om generella identifikationssymboler för nittonhundratalets anonyma massa. Ett accelererande livsmönster. Det som intresserade mig var det abstrakta som uppstod när jag korsade flera av dessa emblematiska händelser - en anonym rymd. JG: Anonymus representerar en extrem i det här hänseendet. En bokstavlig isolering av de innehållsliga och måleriska delarna. Logisk och torr. Som du säger har du ju senare försökt föra samman de olika innehållsliga och måleriska perspektiven, skapa en sorts inre brottytor i bilderna - nyanserade glidningar, integrerade förskjutningar som kan vara svårare att upptäcka. |
