Jörgen Gassilewski: Jag upplever sökandet efter en möjlig integritet som ett viktigt tema i dina arbeten. Genom de ständigt växlande stategierna i dina bilder visar du att det inte finns någon täckande läsart. På så vis röjs efterhand ett område där integriteten är möjlig, där det lilla jag som du trots allt verkar anse möjligt, kan fungera. I bilden. Hos åskådaren. Hos dig som konstnär. Det är som att en underliggande, drivande kraft i ditt arbete cirklar kring frågan om integritet.

Något du har bitit dig fast i under hela ditt konstnärskap - men som kanske också har med produktiva flyktstrategier och integritet att göra - är måleriet…

Leonard Forslund: Ja, jag har alltid velat bli målare. På ett sätt kan man säga att jag har närmat mig måleriet från olika håll för att nå det målet. Jag har försökt ta reda på på vilket sätt det är möjligt att arbeta med måleri. Måleriet är nog ett eldorado för flyktstrategier, eftersom det historiskt sett är det mest belastade konstnärliga uttrycket. Ja, kanske är det en integritet jag söker här, i alla fall upplever jag att jag med hjälp av måleriet efterspanar ett slags intima fakta som bara kan återfinnas här, eller som bara kan beskrivas eller friläggas i den måleriska formen. Det är inte oväsentligt att måleriet i sig är en akt som äger mycket av intimitet. Målandet har en sinnlighet som är djupt förankrad i dess form, en sinnlighet som bland annat gör synen till ett i högsta grad förnimmande organ.

Den första utställningen med dina arbeten jag såg var Fra det illustrerede på Galleri Basilisk 1986. Redan här fanns den spänning mellan distans och intimitet som verkar destabiliserande på betraktaren av dina verk. En otvetydig kärlek till måleriet. Och på samma gång ett måleri inom citationstecken, eller i varje fall ett ytterligt problematiserat måleri. Här var det något som liknade höga altartavlor med de fyra elementen som motiv. Ett mörkt, nattligt oljemåleri drypande av lack…

LF: I den här utställningen var den drypande lacken en iscensättning av tiden, av den oavslutade tiden…

JG: Det var lite som Måleriet med stort M…

LF: Hela utställningen var en iscensättning. Bestämd inte minst av den beledsagande texten och av titeln Fra det illustrerede, dubbeltydig på samma sätt som på svenska. Texten var en berättelse sammansatt av preparerade citat från bland annat science fictionförfattare som Clarke och Bradbury. Det blev ett ganska mytiskt rum. Det handlade om simulation, kopiering, föreställning. Vad man med den dåtida franska filosofin ofta kallade simulakra. Kulturella grundelement helt enkelt.